Däck

Ankare, kätting och ankarutrustning — val och översyn

Val av ankartyp och vikt, kättinglängd samt översyn av schacklar, lekare och bitterändens infästning.

Segelkatamaranen Madras

Effektiv ankring är ett system: ankare, lina/kätting (rode), förband och infästningen av den inre änden i skrovet. Ankaret måste passa bottnen — i gyttja och sand håller moderna skopankare och plogankare bra (t.ex. av typen Rocna, Spade, Delta), i gräs och sten fungerar andra konstruktioner, och det klassiska Danforth ger hög hållkraft i sand vid låg vikt. Ett universellt huvudankare plus ett reservankare av annan typ är en förnuftig standard på en långfärdsbåt.

Ankarets vikt väljs efter båtens längd och deplacement samt de förväntade förhållandena. Tillverkarna publicerar urvalstabeller efter båtlängd — det är värt att välja i den övre delen av intervallet, eftersom extra vikt förbättrar säkerheten vid ankarliggning i blåst. Moderna ankare med hög hållkraft gör att man kan gå ned i vikt jämfört med äldre konstruktioner, men att överdimensionera huvudankaret är sällan fel. Tänk på bogrullens och ankarspelets bärförmåga vid valet.

Kättingen ger två effekter: motstånd mot nötning mot botten och en hängande kurva (katenära), som dämpar ryck och håller dragvinkeln flack, vilket förbättrar ankarets fäste. Avgörande är att anpassa den utgivna längden till djupet — normalt används en scope på minst 4:1 för enbart kätting och 5:1–7:1 för kombinationen kätting+lina, med ökning i storm. Kättingen måste ha en kalibrering som passar spelets kabelar (gypsy), annars hoppar den — ett vanligt misstag vid byte.

Förbanden är de svagaste länkarna, och därför väljs de med tillräcklig hållfasthetsmarginal mot kättingen. Schacklarna måste ha minst samma bärförmåga som kättingen, och bultarna säkras med rostfri tråd eller plomb mot att skruva upp sig. En lekare (swivel) gör det lättare att lägga ankaret i bogrullen, men använd endast ankarmodeller som tål sidokrafter — en billig lekare som belastas i sidled kan brista. Undvik att koppla rostfritt mot galvaniserat där det bildas ett galvaniskt element som gynnar korrosion.

Mycket viktigt, men ofta förbisett, är infästningen av bitter end — ankarlinans inre ände i kättingboxen. Den bör vara fäst i skrovet med en bit lina (inte styvt), tillräckligt lång för att man ska kunna nå och kapa den i ett nödläge när hela ankringen snabbt måste släppas. Kontrollera att infästningen inte är korroderad och att linan inte är murken. Märk kättingen med några meters mellanrum (färgmarkörer eller klips) för att hålla koll på hur mycket som är ute.

Den periodiska kontrollen omfattar helheten. Dra upp kättingen på däck eller kaj och granska länk för länk med avseende på korrosion, deformation och förlorad zink; zinkskiktet nöts och kättingen rostar med tiden — kraftigt korroderade partier kapas eller byts. Kontrollera ankaret med avseende på sprickor och böjt läggskaft, dra åt och säkra schacklarna, kontrollera lekaren samt ankarspelets och bromsens funktion. Tvätta kättingen ren från gyttja och salt före säsongskontrollen.

Hanteringen avgör hur säker uppankringen blir. Ge ut ankarlinan löst så att ankaret får fäste med flyet i botten, och lägg sedan på belastning (backa på motorn) för att kontrollera att det håller. Använd en ryckdämpare av nylonlina som avlastar ankarspelet och minskar ryck i kättingen, för ankarspelet är inte gjort för att bära laster vid ankarliggning. Tillverkare som Lewmar och Vetus publicerar tabeller för val av ankare, kätting och spel — använd dem vid varje byte.

Materialpriser — produkter och varianter

Ungefärliga priser i EUR (inkl. moms), per juli 2026. Produkterna finns allmänt i Europa; priserna beror på butik, förpackning och åtgång. Länkarna leder till exempelbutiker som skickar inom hela EU.

Huvudankare
Reservankare (annan typ)
Kalibrerad kätting DIN766 (galvaniserad)
Ankarlina i nylon
Schacklar + låstråd
Ankarlekare
Ryckdämpare i nylon med krok
Längdmarkörer för kättingen

Rekommenderade material och källor